Flickan
Här kommer en text som jag skrivit för ett antal år sen. Var länge sen jag skrev något nu men kanske att jag börjar igen. Läs om ni vill.
Hon gick ensam och varje steg tog lång tid. Kanske inte så konstigt, trots allt var marken täckt av två decimeter snö. Fast de som såg henne fick konstigt nog en känsla av att hon gick långsammare än vad hon behövde. Egentligen var det inte så konstigt. Om de hade varit i hennes kläder och levt hennes liv, skulle de också tappt glädjen. För tappat glädjen var vad hon hade gjort. I hennes ögon fanns ingen glädje, inte ens längst in. Där fanns bara sorg.
Såklart brydde sig ingen om att ta reda på om allt stod rätt till. Det var ingen som gav henne varken ett leende eller ens en blick. De hade fullt upp med sig själva, och deras liv. De hade väl inte tid att gå och bry sig om en främmande flicka som antagligen bara var trött?
Och flickan var trött. Men det hon behövde var inte att sova, utan hon behövde omtanke. Ord som kunde värma hennes inre, och en famn som kunde värma hennes yttre. Hon hade levt så länge bland folk som inte brydde sig om de som var annorlunda. Och hon var annorlunda. Därför hade hon inte fått någon kärlek. Hon var inte ens säker på om kärlek fanns, eller vad kärlek var.
Medan flickan gick där för sig själv med snö yrandes runt sig var det något som hände inom henne. Någon spärr som släpptes. Hon vill ha ett slut, hon ville öppna upp folks ögon och få dem att bry sig. Hon ville få alla att sluta stressa och sätta ett leende på deras läppar.
Hon stannade plötsligt, precis utanför ett stort hus och kollade upp mot himlen, som om hon väntade sig att få se en ängel från gud som skulle tillmötesgå hennes önskningar. Men himlen smälte samman med all snö, och ingen ängel syntes.
Då gjorde flickan något mycket konstigt. Hon lade sig ner i en snödriva precis bredvid huset, och stirrade upp mot himlen igen. ”Om ingen ser mig eller hjälper mig nu så är världen grym. Så är du grym.” tänkte hon. Det var meningen att tanken skulle flyga till gud, men kanske blåste den bort. Kanske irrade tanken omkring utan att kunna urskilja något. Det var ju trots allt en mycket blåsig och sammansmältande dag.
Hemma i flickans hus slog dörren igen tjugo minuter senare efter att hennes lillasyster, som heter Liv, hade klampat in med röda kinder. Hon fick en välkomnande kram av sin mamma som hade gjort i ordning varm choklad och nybakade kanelbullar. Det var dukat till tre personer. Liv började genast ta för sig, och under tiden öppnades dörren igen. Efter en stund hade Liv fått sällskap av sin pappa. Snart satt de där, alla tre, och skämtade samtidigt som de åt av de nybakade kanelbullarna.
Flickans sista tanke tillägnades hunden som skällde en bit bort, medan doften av nybakade kanelbullar stack henne i näsan.
