WBM

Imorgon ringer klockorna för finaste Sofia. Hon ska gifta sig med sin Mattias och jag är lite nervös för att jag kommer börja gråta. Jag blir nästan tårögd bara jag tänker på att de faktiskt kommer gifta sig imorgon. Det känns så stort och fint trots att det inte är jag som gifter mig. Och jag får inte börja gråta, inte innan de sagt ja till varandra. För jag har nämligen fått den stora äran att spela flöjtsolo och mitt stycke kommer precis efter de har sagt ja. Så om jag gråter då, kommer jag aldrig kunna få en klar ton i flöjten. Nervös kommer jag vara och händerna kommer troligtvis att skaka när jag lyfter upp flöjten. Men så fort jag väl börjat spela så vet jag att det kommer gå bra. Så länge jag inte gråter. Så jag får förtrycka mina känslor en stund tills jag spelat och därefter släppa loss allting. 

 

Som sagt kommer jag bli lite nervös, jag är redan smått nervös faktiskt. Det är första gången på hiskeligt många år som jag ska spela helt solo och eftersom det inte kommer vara flera hundra personer som lyssnar blir jag ännu mer nervös. Men jag hoppas, och tror, att jag kommer prestera bra. Jag ska försöka tänka på all kärlek som Sofia givit mig och hur fantastisk människa hon är, då kommer det med all säkerhet låta makalöst! Och det är med förväntan och spänning som jag ser fram emot att få spela solo igen. För jag är trots allt duktig på att spela flöjt och jag älskar att låta andra ta del av det vackra jag kan skapa. Så låt oss hoppas på att det blir vackert även imorgon. Om inte så kommer i alla fall Sofia vara strålande vacker, det är en sak som är säker!

 

Jag insåg med sorg och rädsla att jag innan året är slut knappt kommer ha kvar någon av de nära och fina vännerna jag umgås med som bor i Halmstad. En magisk vän jag har just nu försvinner till en annan stad som inte precis ligger nära, och en annan oerhört omtänksam och fin vän försvinner troligtvis ännu längre bort om ett halvår. Och även om jag självklart vill och hoppas att vi kan fortsätta hålla kontakten, så är det inte samma sak. För jag kommer inte ha någon att smsa eller ringa när jag är kaffesugen och vill prata om livet en eftermiddag en ruskig höstdag. Jag kommer inte ha någon att gå promenader tillsammans med en kväll mitt i veckan för att kunna dela mina tankar och känslor. Jag kommer inte kunna sitta på altanen en ljummen sommarkväll, dricka vin och prata om allt som händer i ens liv.

Var träffar man nya vänner? Hur hittar man den där fina vännen som ställer upp och som alltid finns där? Var finns den där människan som man litar fullt ut på och som man skulle göra vad som helst för?

Eftersom jag pluggat färdigt och det är ungefär en vän som jag lyckats behålla kontakten med därifrån så har hoppet gällande de personerna försvunnit. Och eftersom jag jobbat på mitt jobb i över ett år nu och inte umgåtts med någon av mina kollegor privat så börjar även hoppet där svalna. På gymmet känns det inte riktigt bra heller så jag är inte där så ofta vilket resulterar i att jag troligtvis inte hittar någon vän där heller. Så då undrar jag var man hittar nya vänner? Man kanske skulle testa att bli medlem på en dejtingsida och enbart kryssa i att man söker vänskap (för chansen att man blir tagen på allvar och slipper massa skamlig förslag är väldigt stor... eller inte). 

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Kanske dyker det helt plötsligt bara upp massa fantastiska människor i min närhet. Människor som aldrig flyttar ifrån mig. För det är oftast det som är problemet, alla mina fina och fantastiska vänner är spridda över Sverige. Och jag vill helst ha dem allihop nära, så nära som möjligt, för då skulle jag vara extremt lycklig. Kan man vara så egoistisk att tvinga sina vänner att bo i samma stad som en själv? Troligtvis inte. Ibland önskar jag att Sverige var mindre så man hade närmre till all kärlek som finns där ute. 

Till alla mina vänner, var ni än befinner er: Jag älskar er djupt och innerligt. Ni betyder så mycket mer än vad jag någonsin kommer kunna förklara och visa. Ni är guld och mer än så.