WBM

Denna lördagskvällen var alldeles fenomenal. Det var nämligen ett härligt gäng tjejer här som jag lärde känna genom jobbet på högskolebiblioteket. Vi brukar ses lite då och då och det är alltid lika trevligt. Det jobbigaste med just kvällens träff var dock att en av dessa tjejerna ska flytta till Stockholm om mindre än en vecka. Och det är inte vilken tjej som helst utan det är min älskade Sawsen. Jag har bara känt henne i något år men från första stunden vi sågs så har hon förgyllt mitt liv. Det fanns en tid när vi umgicks titt som tätt och såg på film, åt nachotallrikar i överflöd och flummade. Det har funnits dagar när allting har varit kaos och tårar och ljuset har känts långt borta men då har hon funnits där med ord, kramar och kärlek. Alltid har jag vetat att hon funnits där, inte längre bort än ett sms eller telefonsamtal. Och att en sån ovärderlig vän ska flytta till Stockholm, det kan jag knappt tänka på. Jag är tacksam för att det "bara" är Stockholm och inte en annan del av världen, men hade jag fått bestämma så hade hon varit kvar i Halmstad. Nära mig. För det blir inte samma sak när någon bor sådär 500 km bort.

 

Jag tycker inte om att några av mina finaste vänner inte är kvar i Halmstad längre. På så sätt så är det plågsamt att älska sina vänner, för man kan inte tvinga dem att bo kvar i samma stad som en själv bara för att man vill ha dem nära. Jag vet att det är bra att ha vänner utspridda i Sverige för då har man en anledning att åka bort då och då och se nya ställen. Men jag vill se mina vänner och inget annat, och jag vill kunna träffa dem när jag har lust. För även om det är jättekul att vara i Stockholm så kan man inte åka dit på en lunch eller för att få en kram när det behövs som mest. Och att Stockholm ska få inneha en av de finaste människorna jag någonsin träffat, det känns bara orättvist. För den fina människan hör hemma i Halmstad, hos mig. Jag kommer sakna men innerst inne är jag oändligt tacksam för att jag lärt känna dig Sawsen. Du är guld och mer än så.

 

Jag har haft diverse olika mål genom årens lopp. Allt från att sluta äta godis (det har gått, tro´tt eller ej!) och gå ner i vikt till att sprida mer glädje och kunna lyfta en viss vikt på gymmet. Vissa mål har jag klarat och andra inte. Men nu har jag insett att det viktigaste när man sätter upp ett mål är att det är ett mål man gör för sin egna skull. Att gå ner i vikt för någon annan kommer aldrig ge resultat. Eller att lägga band på sig bara för att ens omgivning tycker att man är för mycket.

Så länge jag själv inte vill förändras eller uppnå något så kommer det aldrig lyckas.

Då kommer den viktiga frågan - vad vill jag uppnå? Vilka mål vill jag ha i mitt liv?

Ska jag försöka gå ner i vikt? Ska jag satsa på styrketräning och skaffa mer muskler? Eller ska jag helt enkelt försöka hålla mig i den form som jag är i nu? Det sistnämnda lockar mest men samtidigt är det lite farligt att nöja sig, att inte sträva framåt. Risken finns att man tar ett steg bakåt utan att märka det, helt enkelt för att man har lutat sig tillbaka och bara njuter. Och just när det gäller träning hör man väldigt mycket om hur viktigt det är att ha konkreta mål så man fortsätter utvecklas. Kanske att mitt mål ska handla om mängden träning och inte exakt vad jag gör. För ärligt talat, jag vill varken ha mer muskler eller gå ner särskilt mycket i vikt. Jag är ganska nöjd där jag är (tro´tt eller ej!).

 

Däremot finns det en del annat att jobba på i mitt liv. Som vart jag vill i min yrkesroll, hur jag vill utvecklas som människa och hur jag vill att min vardag ska se ut. Det är där som problemen kommer. Men jag är säker på att jag kommer lyckas bekämpa alla eventuella problem. Så länge man försöker se ljuset i tunneln och har delmål på vägen att se fram emot, då tror jag att man klarar det mesta.

Så nästa gång du funderar på ett mål du ska ha i ditt liv, tänk på vad DU vill. För oavsett vilka personer man omger sig med så är det alltid DU som är den viktigaste människan i ditt liv.

 

Kram & Kärlek

 

Jag insåg med sorg och rädsla att jag innan året är slut knappt kommer ha kvar någon av de nära och fina vännerna jag umgås med som bor i Halmstad. En magisk vän jag har just nu försvinner till en annan stad som inte precis ligger nära, och en annan oerhört omtänksam och fin vän försvinner troligtvis ännu längre bort om ett halvår. Och även om jag självklart vill och hoppas att vi kan fortsätta hålla kontakten, så är det inte samma sak. För jag kommer inte ha någon att smsa eller ringa när jag är kaffesugen och vill prata om livet en eftermiddag en ruskig höstdag. Jag kommer inte ha någon att gå promenader tillsammans med en kväll mitt i veckan för att kunna dela mina tankar och känslor. Jag kommer inte kunna sitta på altanen en ljummen sommarkväll, dricka vin och prata om allt som händer i ens liv.

Var träffar man nya vänner? Hur hittar man den där fina vännen som ställer upp och som alltid finns där? Var finns den där människan som man litar fullt ut på och som man skulle göra vad som helst för?

Eftersom jag pluggat färdigt och det är ungefär en vän som jag lyckats behålla kontakten med därifrån så har hoppet gällande de personerna försvunnit. Och eftersom jag jobbat på mitt jobb i över ett år nu och inte umgåtts med någon av mina kollegor privat så börjar även hoppet där svalna. På gymmet känns det inte riktigt bra heller så jag är inte där så ofta vilket resulterar i att jag troligtvis inte hittar någon vän där heller. Så då undrar jag var man hittar nya vänner? Man kanske skulle testa att bli medlem på en dejtingsida och enbart kryssa i att man söker vänskap (för chansen att man blir tagen på allvar och slipper massa skamlig förslag är väldigt stor... eller inte). 

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Kanske dyker det helt plötsligt bara upp massa fantastiska människor i min närhet. Människor som aldrig flyttar ifrån mig. För det är oftast det som är problemet, alla mina fina och fantastiska vänner är spridda över Sverige. Och jag vill helst ha dem allihop nära, så nära som möjligt, för då skulle jag vara extremt lycklig. Kan man vara så egoistisk att tvinga sina vänner att bo i samma stad som en själv? Troligtvis inte. Ibland önskar jag att Sverige var mindre så man hade närmre till all kärlek som finns där ute. 

Till alla mina vänner, var ni än befinner er: Jag älskar er djupt och innerligt. Ni betyder så mycket mer än vad jag någonsin kommer kunna förklara och visa. Ni är guld och mer än så.

Det här med disciplin är inte alltid så enkelt. Jag är en sån person som kan bestämma mig för en sak och gå omkring och tagga och peppa mig själv i tankarna. Som exempel fick jag för några månader sedan för mig att jag SKA springa Vårruset detta året. Det är 5 km och målet är under 30 minuter. Då gick jag i flera veckor och taggade och tänkte att jag ska ta minst ett löppass i vecka i gymmet och så småningom utomhus för att öva upp min kondition. Nu har jag helt svalnat. Jag försöker komma på bra undanflykter för att inte springa Vårruset (det är jobbigt, det är tråkigt, det kommer vara så mycket folk så det ändå inte går att springa, det är onödigt att betala för att springa, det är inte min grej att springa osv osv). Ingen av mina undanflykter är egentligen rättfärdigad, det är helt enkelt en tanke min hjärna kommer fram med för att jag ska känna att det är okej att inte springa Vårruset.

 

Samma sak kan gälla när jag bestämt mig för att vara nyttig och försöka tajta till kroppen genom fler och intensivare träningspass. Då dyker de där undanflykts-tankarna upp.

Hur gör man för att mota bort de tankarna? Hur gör man för att ta sig i kragen och faktiskt ta sig till gymmet? Hur gör man för att inte äta den där oerhört goda och välsmakande chokladkakan eller efterrätten? Hur skaffar man sig självdisciplin?

 

Jag vet inte mer än att ibland lyckas jag motstå, ibland lyckas jag låta bli att falla för mina svaga undanflykter. Det värsta att tänka i en sådan situation är "men det har varit en så jobbig/lång/regnig/trött dag så jag är faktiskt värd chokladen/kakan/vilan". Någon gång är det självklart okej att tänka så men inte varje gång, varje dag.

Ibland kanske man till och med måste tvinga sig själv till gymmet. Innerst inne vet man att det alltid känns bättre efteråt och den nöjda tillfredsställelsen är värd så mycket mer än "det är så synd om mig"-känslan.

Man får göra det bästa med vad man har och försöka disponera tiden så den räcker till allting man vill göra utan att ge avkall på sitt välmående.

 

Bara några funderingar såhär en regnig måndagskväll (jag lyckades motstå sötsaks-frestelserna idag men jag orkade inte ta mig till gymmet vilket är den bistra sanningen).

 

Kram & Kärlek

En välkänd text som är tänkvärd och en tröst i svåra stunder. 

 

 

Kram & Kärlek

Nu är det inte många dagar kvar på år 2012. Detta året har varit fullt av händelser och upplevelser utöver det vanliga. Några av de största sakerna som hände mig under årets gång var följande:

• Jag tog examen efter tre års högskolestudier. Nu har jag en fil. kand. i miljövetenskap. 
• Jag fick provanställning på WSP i Halmstad som ledde till en tillsvidareanställning.
• Jag gick högvakten på Kungliga Slottet i Stockholm med musikkåren, en känsla som inte går att beskriva i ord. Mäktigt är det närmsta jag kommer.
• Jag träffade Erik som inte bara blivit min närmsta vän och en underbar pojkvän, utan även min sambo. Livet som sambo är fantastiskt för man kan handla dubbelt så mycket mat (känslan av tillfredsställelse som infinner sig när kyl och frys är fulla händer oftare än när man bor ensam). 
• Jag har fått tillbringa ett helt år tillsammans med familj och alla makalöst fina människor jag har i mitt liv.

Sitter för tillfället i soffan och myser lite med adventsljusstakarna tända i fönstrena och kaffesmak som dröjer sig kvar i munnen. Har precis slagit in några julklappar och som vanligt blev det inte alls lika snyggt som jag hade tänkt mig (varför ska det vara så svårt att få det snyggt??).

Är tillfällig gräsänka då min sambo är på väg hem från Malmö. Imorgon är det den 30/11. Kanske inget speciellt datum.Fast imorgon, för sex månader sen (alltså den 30/5) så förändrades mitt liv.

 

Jag hade skrivit omtenta på dagen och sedan mest firat att jag äntligen var färdig med skolan och plugget. Sent på kvällen fick jag en fråga från en kille jag mailväxlat med om jag ville följa med på promenad. Klockan var egentligen lite mycket men det var tidig sommar och jag ville väldigt gärna träffa honom så jag sa ja. Och vi bestämde oss för att träffas på Nyhems torg, utanför Netto. Självklart kom jag först och där stod jag, med fjärilarna i magen, och visste inte var jag skulle titta. Och precis när jag började bli nervös/småirriterad över att han inte dök upp så kom han gående mot mig.

Jag vet inte om jag visste direkt att det var Han. Men jag vet nu att det är Han. Efter en flera timmars lång promenad som mest gick runt runt runt kvarteret så fortsatte kvällen i hans lägenhet där han visade mig ett youtube-klipp om gasplaneten och en kvinna som stickade som en galning. Inte alls särskilt betydelsefullt men ändå minns jag det. För den kvällen träffade jag Erik. Och jag vet inte vad eller var jag skulle vara idag utan honom.

Han får mig att le bara vid tanken på honom.

Han får mig att bli glad när jag är nere.

Han får mig att bli lycklig.

 

Sex månader av mitt liv har jag spenderat med honom. Och jag ser fram emot att få spendera ännu mer tid tillsammans med honom.

 

Kärlek

Jag har egentligen inte något tips eller knep på hur man blir nöjd med sig själv. Ingen är perfekt (varken till utseende eller sin personlighet) men ibland måste man helt enkelt få njuta av allt man åstadkommit och vara nöjd. Idag var en sådan dag. En dag då jag har varit nöjd med mig själv.

På senaste tiden har jag börjat inse att jag, rent fysiskt, ser väldigt bra ut. Och då menar jag det på ett sånt vis att min kropp ser hälsosam ut och viktigast av allt, jag känner mig hälsosam! Jag är snygg helt enkelt.

För första gången på jag vet inte ens hur många år kan jag ärligt tänka tanken att jag är snygg och faktiskt känna att det är så jag tycker.

 

 

Jag strävar och kämpar förstås vidare mot mina mål att bli starkare, fysiskt och psykiskt, men under tiden så njuter jag av att jag ser ut som jag gör och att jag faktiskt är bäst (utifrån mina förutsättningar, inte jämfört med alla andra).

Hur kul är det att ständigt kämpa och slita mot ett mål som känns alldeles för långt bort? Man får inte glömma bort att njuta av vägen dit, att se att man faktiskt åstadkommer saker även under sin kamp. Alla små steg är viktiga, för alla steg framåt är ett steg i rätt riktning.

Helt plötsligt står man där, framme vid sitt mål. Och då kan man njuta ännu mer. För ta mig tusan vad jag är GRYM! (Säg det till dig själv du också. Det känns bra.)

 

Kärlek

Dagarna springer iväg. Det känns som att jag aldrig hinner det jag borde göra och att allt man planerat och ser fram emot som ska hända helt plötsligt har hänt. Det är redan november och snart står man där och laddar för julen med mat, paket och kärlek.Det känns för tidigt.

Förr har jag varit någorlunda redo men i år känner jag mig inte alls redo. Jag är fortfarande kvar i sensommaren och väntar på att hösten ska komma. Jag går och väntar på att vänja mig vid livet som heltidsarbetande. Jag går och väntar på att mer tid ska komma så jag ska kunna göra allt det där jag tänkt göra när jag börjat jobba. 

 

Men vad är det egentligen som jag tänkt göra undrar jag nu. Jag har inte all tid i världen men jag har ändå tid över. Tid till allt det där som jag nu inte kan komma ihåg.

Jag läser lite (oftast inte så mycket eftersom jag blir för trött och somnar), tränar någon gång i veckan, dricker en kaffe eller två med en fin vän. Sen är det förstås allt det där vanliga, som att laga mat, tvätta, städa, handla och gå omkring här hemma och plocka lite här och var.Det kanske är det som är livet.

Livet kanske är att gå upp på morgonen och göra sina timmar på jobbet medan man tänker på helgen och allt man ska hitta på.

Livet kanske är att komma hem på kvällen och börja laga mat och dricka kaffe om man hinner efter man ätit.

Livet kanske är att slötitta lite på tv, gå en kvällsrunda eller bara ta det lugnt.

Livet kanske är det där vanliga som man gör på ren rutin.

 

Och utmaningen kanske ligger i att hitta det vackra i det vardagliga. Att unna sig en extra lång kram från sin älskade när man är som mest stressad. Att försöka njuta av även de tråkiga hushållssysslorna. Att försöka lysa upp mörkret med ett leende och några vänliga ord. 

 

Ja, det är såna tankar som kretsar i mitt huvud denna måndagskväll.

 

Kärlek

Om jag blir arg och sur när jag blir gammal så snälla skjut mig!

Jag har full förståelse för att man kan ha en dålig dag eller att man haft ett tufft liv och kanske inte är överdrivet kärvänlig eller social mot allt och alla när man blir äldre. Men man kan väl åtminstone behandla folk med respekt?

 

Bakgrunden till min tillfälliga aggression mot arga gamlingar är att jag gör en brunnsinventering på jobbet. Det vill säga jag ringer runt till folk som har fastigheter med brunnar inom ett visst område för att först lokalisera deras brunnar och i ett nästa steg ska jag ut och mäta grundvattennivåer och lite annat.

Så jag ringer helt enkelt för att ställa några snabba frågor om brunnen och fråga om det är okej att jag kommer ut och gör mina mätningar. Och då kommer vi till denna gubben.

Första gången jag ringde honom så var han sur. Jag kommer ihåg det men dum som jag var hade jag inte noterat vem det var så jag var inte förberedd när jag nu ringde honom igen. Jag skulle bara fråga om det var okej att jag kommer ut i nästa vecka och mäter. Men då tog det hus i helvete och han blev arg för tydligen skulle jag kasta ner skit i hans brunn så han inte kunde dricka vattnet (vilket jag inte ens visste själv att jag skulle göra för jag trodde att jag bara skulle mäta lite nivåer, men säger han det så har han väl rätt...)

Och han malde på som bara den och försökte få ut information om vilka aspekter vi ska ta med i vår utvärdering och det är väl klart som fan att växterna påverkas om dom inte har lika mycket vatten att ta upp och här kommer jag och tror att jag är någonting när jag egentligen bara är en "kasta-ner-skit-i-folks-brunnar"-person. 

 

Jag vet att man inte ska ta det personligt men jag blev ändå ledsen. Varför måste man bemöta människor på ett sådant sätt? Jag förstår att han inte vill ha sinande vatten i sin brunn men det är därför jag ska ut och göra mätningar, för att ta reda på om brunnarna påverkas eller inte. Så han kan väl åtminstone försöka förstå att det inte är jag som är boven i dramat och att jag verkligen inte ska kasta skit i hans brunn (även om jag är något lockad att göra det efter telefonsamtalet). 

Så snälla, låt mig inte bli gammal och sur och grinig. Jag vill bemöta mina medmänniskor med respekt och omtanke. 

 

Kärlek

Ibland tänker jag på alla människor som på ett eller annat sätt haft en viktig roll i ens liv. Det kan vara en lärare på högstadiet som gjorde underverk för ens självförtroende. Eller så kan det vara en vän som var en så nära att man inte behövde några ord utan det räckte med att veta att den andre fanns där. Någon man umgicks så mycket med att man var tillsammans med vännen mer än man var med sin egna familj. Eller så kan det vara andra personer som egentligen inte har någon större betydelse men som ändå har gjort något avtryck eller inspirerat till något. 

 

Just idag tänker jag på den där vännen jag hade. Vi var lika på så många sätt men ändå olika. Och vi hade alltid hysteriskt roligt tillsammans. Vi kunde umgås och hitta på saker och på kvällen när man kom hem ringde man för att prata i telefon med varandra i över en timme (ja, det var på den tiden då man faktiskt pratade i telefon med varandra och inte smsade/chattade om allt).

 

 

Det är med sorg i hjärtat som jag inser att vi på något vis vuxit isär. Någon liten händelse för så många år sedan som fick oerhörda konsekvenser, för idag lever vi två skiljda liv. Jag har knappt någon aning om vad som händer henne (utom det som syns på facebook) och hon har förmodligen inte mer koll på mitt liv. Det gör ont att tänka på att man förlorat någon som man trodde var ens bästa vän. Vems fel det var, det vet jag inte och det spelar egentligen ingen roll. Ibland kanske man bara växer isär. 

 

Det jag innerligt hoppas är att jag aldrig ska behöva förlora fler nära vänner. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till ifall jag inte fick köra vilse på väg för att umgås och fnittra med min Sandy. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till ifall jag inte längre kunde få träffa min Sawsen och dricka kaffe och bara mysa och flumma och prata om allt. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till ifall jag inte längre hade mitt "Varbergs-gäng" med helt makalöst fantastiska tjejer. Och alla andra fina vänner som jag inte heller skulle klara mig utan.

Mina vänner är en del av mig och det är mina vänner som får mig att må bra och vara lycklig. Om mina närmsta mår bra, då mår jag bra.

Så snälla, försök stanna kvar i mitt liv för jag vill så väldigt gärna fortsätta vara delaktig i era liv!

Kärlek

Ibland känns det som om jag kommer tänka sönder mig själv. Inte så att jag tänker några särskilt avancerade tankar utan mer att jag planerar och tänker på alla saker som ska/bör/måste göras varje dag, vecka, månad. Jag kan sitta och tänka igenom vad som ska ätas till middag och sen stressar jag resten av dagen för att jag vet att jag kommer behöva handla efter jobbet och om jag bara går lite tidigare så tjänar jag in fem minuter som gör att jag hinner hem och packa upp innan jag ska göra något annat.

Jag går varje dag och stressar över att jag har några få saker kvar i gamla lägenheten som borde packas och att det finns dammråttor i hörnen som borde dammsugas upp. Vilket är löjligt för vem ser dom dammråttorna nu? Ingen! Inte förrän den trettonde oktober måste jag ha städat eftersom det då ska sova kompisar där, men det är långt fram och ändå tänker jag på det varje dag.

 

Jag försöker slå så många flugor i en smäll som är möjligt för att slippa göra saker i onödan men det resulterar i att jag planerar ännu mer intensivt och att jag driver mig själv (och min sambo) till vansinne.

 

Så mycket energi, kraft och känslor som går åt till såna där onödiga tankar. Så varför kan jag bara inte släppa det? Varför måste jag planera sönder mina dagar och mitt liv?

Jag hoppas att det blir bättre snart.

 

Kärlek

Känns fel att jag går omkring och skrattar och mår bra när folk så nära mig far illa. Det hjälper inte att titta åt andra hållet, det känns i mitt hjärta ändå. Om jag bara kunde göra mer...

Speciellt när jag ser barn och tonåringar känner jag direkt att jag vill förmedla en massa till dom. Säga att allt kommer bli bra, våga vara dig själv och sprid kärlek istället för ont. Fast å andra sidan, hur mycket lyssnar man som tonåring?

Jag minns när jag var tonåring (känns som en evighet sedan) och hur allting tycktes vara ett rent helvete vissa dagar. Då hade det nog inte spelat någon roll ifall någon kommit och sagt att allting kommer bli bra. Men jag lovar, allting kommer bli bra! På det ena eller andra sättet så löser det sig.

Det blir inte alltid som man trott (det blir oftast inte alls som man trott) men det gör inget för det löser sig alltid. Och ibland blir det till och med bättre än man trott och då är livet alldeles fantastiskt!

Glöm inte: sprid kärlek!

Kärlek

Han finns alltid där för mig. Han älskar mig till oändligheten trots mina misstag och brister. Han har alltid en famn redo för mig att krypa upp i när det behövs.

Såg detta på facebook nyligen. Personligen känner jag att det har gått för långt. Varför inte kramas på riktigt istället för via facebook? Om jag vill krama någon så ser jag till att träffa den personen så jag kan krama honom/henne. Härmed uppmanar och utmanar jag Dig till att göra som jag: kramas på riktigt!

Ge komplimanger öga mot öga!

Sprid kärlek ute i riktiga livet!

Det är utanför dörren som våra medmänniskor finns och som vi kan mötas. Tillsammans kan vi skapa något mäktigare än alla naturkrafter. Kärlek kan göra underverk. Ta dig tid för kärlek, idag!

Texten är från psalm 791 och vi sjöng den i kyrkan idag. Den gick rakt in i hjärtat och fick mina ögon att tåras. Så många som inte inser sitt egna värde och det är sorgligt.

Du är värdefull och viktigt, precis som du är. Du är unik. Glöm aldrig det!

Kärlek

Börjar med 5 saker jag gillar när jag ser mig själv i spegeln
1. Mitt hår som äntligen börjar växa ut igen.
2. Mina armar som är väldigt snygga.
3. Mina ögon.
4. Min rygg, den är både muskulös och snygg.
5. Mitt leende, för det visar att jag är glad.

Nu går jag vidare till det viktigaste, fem egenskaper hos mig som jag älskar och är stolt över.
1. Jag är oerhört positiv och försöker alltid se livet från den ljusa sidan.
2. Jag bryr mig om och försöker sprida massa kärlek till min omgivning.
3. Jag är fantasifull och sprudlar av massa (enligt mig) goda idéer.
4. Jag är social och tycker om att dra med mig folk på olika påhitt.
5. Jag är envis och det ska mycket till innan jag ger upp.

Och sist men inte minst, fem saker jag är bra på!
1. Spela flöjt
2. Träna
3. Laga mat
4. Skriva
5. Skratta