WBM

Dagarna springer iväg. Det känns som att jag aldrig hinner det jag borde göra och att allt man planerat och ser fram emot som ska hända helt plötsligt har hänt. Det är redan november och snart står man där och laddar för julen med mat, paket och kärlek.Det känns för tidigt.

Förr har jag varit någorlunda redo men i år känner jag mig inte alls redo. Jag är fortfarande kvar i sensommaren och väntar på att hösten ska komma. Jag går och väntar på att vänja mig vid livet som heltidsarbetande. Jag går och väntar på att mer tid ska komma så jag ska kunna göra allt det där jag tänkt göra när jag börjat jobba. 

 

Men vad är det egentligen som jag tänkt göra undrar jag nu. Jag har inte all tid i världen men jag har ändå tid över. Tid till allt det där som jag nu inte kan komma ihåg.

Jag läser lite (oftast inte så mycket eftersom jag blir för trött och somnar), tränar någon gång i veckan, dricker en kaffe eller två med en fin vän. Sen är det förstås allt det där vanliga, som att laga mat, tvätta, städa, handla och gå omkring här hemma och plocka lite här och var.Det kanske är det som är livet.

Livet kanske är att gå upp på morgonen och göra sina timmar på jobbet medan man tänker på helgen och allt man ska hitta på.

Livet kanske är att komma hem på kvällen och börja laga mat och dricka kaffe om man hinner efter man ätit.

Livet kanske är att slötitta lite på tv, gå en kvällsrunda eller bara ta det lugnt.

Livet kanske är det där vanliga som man gör på ren rutin.

 

Och utmaningen kanske ligger i att hitta det vackra i det vardagliga. Att unna sig en extra lång kram från sin älskade när man är som mest stressad. Att försöka njuta av även de tråkiga hushållssysslorna. Att försöka lysa upp mörkret med ett leende och några vänliga ord. 

 

Ja, det är såna tankar som kretsar i mitt huvud denna måndagskväll.

 

Kärlek