WBM

Denna lördagskvällen var alldeles fenomenal. Det var nämligen ett härligt gäng tjejer här som jag lärde känna genom jobbet på högskolebiblioteket. Vi brukar ses lite då och då och det är alltid lika trevligt. Det jobbigaste med just kvällens träff var dock att en av dessa tjejerna ska flytta till Stockholm om mindre än en vecka. Och det är inte vilken tjej som helst utan det är min älskade Sawsen. Jag har bara känt henne i något år men från första stunden vi sågs så har hon förgyllt mitt liv. Det fanns en tid när vi umgicks titt som tätt och såg på film, åt nachotallrikar i överflöd och flummade. Det har funnits dagar när allting har varit kaos och tårar och ljuset har känts långt borta men då har hon funnits där med ord, kramar och kärlek. Alltid har jag vetat att hon funnits där, inte längre bort än ett sms eller telefonsamtal. Och att en sån ovärderlig vän ska flytta till Stockholm, det kan jag knappt tänka på. Jag är tacksam för att det "bara" är Stockholm och inte en annan del av världen, men hade jag fått bestämma så hade hon varit kvar i Halmstad. Nära mig. För det blir inte samma sak när någon bor sådär 500 km bort.

 

Jag tycker inte om att några av mina finaste vänner inte är kvar i Halmstad längre. På så sätt så är det plågsamt att älska sina vänner, för man kan inte tvinga dem att bo kvar i samma stad som en själv bara för att man vill ha dem nära. Jag vet att det är bra att ha vänner utspridda i Sverige för då har man en anledning att åka bort då och då och se nya ställen. Men jag vill se mina vänner och inget annat, och jag vill kunna träffa dem när jag har lust. För även om det är jättekul att vara i Stockholm så kan man inte åka dit på en lunch eller för att få en kram när det behövs som mest. Och att Stockholm ska få inneha en av de finaste människorna jag någonsin träffat, det känns bara orättvist. För den fina människan hör hemma i Halmstad, hos mig. Jag kommer sakna men innerst inne är jag oändligt tacksam för att jag lärt känna dig Sawsen. Du är guld och mer än så.

 

Den här veckan har jag varit lite extra duktig (enligt mig själv) eftersom jag har provat att laga tre nya rätter! I måndags var det en fläskfilégryta med fransk senap och lite annat gott i, i onsdags var det krämig kyckling i ugn (massor av ost, lite bacon och även här lite fransk senap) och i kväll gjorde jag pasta med grönsaker och gorgonzola. Kvällens middag kändes fräsch och hälsosam. Receptet finns på www.mabra.com, där finns en hel del goda och lite mer hälsosamma recept. Jag fräste sparris, portobello-svamp, soltorkade tomater, zucchini och vitlök tillsammans, tillsatte gorgonzola som fick smälta över grönsakerna och serverade med pasta. Väldigt enkelt och gott! Det är hiskeligt synd att min sambo inte är så förtjust i gorgonzola för det här skulle jag kunna tänka mig att tillaga fler gånger. Får passa på när han inte är hemma helt enkelt.

Resterande del av kvällen spenderar jag framför tv:n med tända ljus i lägenheten, en liten skål godis och en öl. Man ska njuta av livet!

 

Kram & Kärlek

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har haft diverse olika mål genom årens lopp. Allt från att sluta äta godis (det har gått, tro´tt eller ej!) och gå ner i vikt till att sprida mer glädje och kunna lyfta en viss vikt på gymmet. Vissa mål har jag klarat och andra inte. Men nu har jag insett att det viktigaste när man sätter upp ett mål är att det är ett mål man gör för sin egna skull. Att gå ner i vikt för någon annan kommer aldrig ge resultat. Eller att lägga band på sig bara för att ens omgivning tycker att man är för mycket.

Så länge jag själv inte vill förändras eller uppnå något så kommer det aldrig lyckas.

Då kommer den viktiga frågan - vad vill jag uppnå? Vilka mål vill jag ha i mitt liv?

Ska jag försöka gå ner i vikt? Ska jag satsa på styrketräning och skaffa mer muskler? Eller ska jag helt enkelt försöka hålla mig i den form som jag är i nu? Det sistnämnda lockar mest men samtidigt är det lite farligt att nöja sig, att inte sträva framåt. Risken finns att man tar ett steg bakåt utan att märka det, helt enkelt för att man har lutat sig tillbaka och bara njuter. Och just när det gäller träning hör man väldigt mycket om hur viktigt det är att ha konkreta mål så man fortsätter utvecklas. Kanske att mitt mål ska handla om mängden träning och inte exakt vad jag gör. För ärligt talat, jag vill varken ha mer muskler eller gå ner särskilt mycket i vikt. Jag är ganska nöjd där jag är (tro´tt eller ej!).

 

Däremot finns det en del annat att jobba på i mitt liv. Som vart jag vill i min yrkesroll, hur jag vill utvecklas som människa och hur jag vill att min vardag ska se ut. Det är där som problemen kommer. Men jag är säker på att jag kommer lyckas bekämpa alla eventuella problem. Så länge man försöker se ljuset i tunneln och har delmål på vägen att se fram emot, då tror jag att man klarar det mesta.

Så nästa gång du funderar på ett mål du ska ha i ditt liv, tänk på vad DU vill. För oavsett vilka personer man omger sig med så är det alltid DU som är den viktigaste människan i ditt liv.

 

Kram & Kärlek

 

Då var det snart dags för bröllop igen. Sommarens andra bröllop äger rum imorgon, i Varberg. Och det är inga mindre än finaste Anna och Eric som ska gifta sig. Även på detta bröllopet har jag fått äran att spela flöjt vilket känns hedrande och bra. Det ska verkligen bli roligt att få vara med och fira deras dag. Speciellt som det kommer vara massor av fina vänner där som man träffar alldeles för sällan. 

Min helg kommer med andra ord bjuda på massor av kärlek. Dessutom har jag semester på riktigt, sammanhängande semester utan att behöva hoppa in och jobba någon dag här och var. Och det bästa av allt, jag har semester tillsammans med min fantastiska sambo också! Så i nästa vecka blir det en tur till Helsingborg med hans föräldrar för att shoppa, bo på hotell och äta gott. En liten vardags-lyx-utflykt. Något vi alla kan behöva ibland.

 

Imorgon ringer klockorna för finaste Sofia. Hon ska gifta sig med sin Mattias och jag är lite nervös för att jag kommer börja gråta. Jag blir nästan tårögd bara jag tänker på att de faktiskt kommer gifta sig imorgon. Det känns så stort och fint trots att det inte är jag som gifter mig. Och jag får inte börja gråta, inte innan de sagt ja till varandra. För jag har nämligen fått den stora äran att spela flöjtsolo och mitt stycke kommer precis efter de har sagt ja. Så om jag gråter då, kommer jag aldrig kunna få en klar ton i flöjten. Nervös kommer jag vara och händerna kommer troligtvis att skaka när jag lyfter upp flöjten. Men så fort jag väl börjat spela så vet jag att det kommer gå bra. Så länge jag inte gråter. Så jag får förtrycka mina känslor en stund tills jag spelat och därefter släppa loss allting. 

 

Som sagt kommer jag bli lite nervös, jag är redan smått nervös faktiskt. Det är första gången på hiskeligt många år som jag ska spela helt solo och eftersom det inte kommer vara flera hundra personer som lyssnar blir jag ännu mer nervös. Men jag hoppas, och tror, att jag kommer prestera bra. Jag ska försöka tänka på all kärlek som Sofia givit mig och hur fantastisk människa hon är, då kommer det med all säkerhet låta makalöst! Och det är med förväntan och spänning som jag ser fram emot att få spela solo igen. För jag är trots allt duktig på att spela flöjt och jag älskar att låta andra ta del av det vackra jag kan skapa. Så låt oss hoppas på att det blir vackert även imorgon. Om inte så kommer i alla fall Sofia vara strålande vacker, det är en sak som är säker!

 

Jag insåg med sorg och rädsla att jag innan året är slut knappt kommer ha kvar någon av de nära och fina vännerna jag umgås med som bor i Halmstad. En magisk vän jag har just nu försvinner till en annan stad som inte precis ligger nära, och en annan oerhört omtänksam och fin vän försvinner troligtvis ännu längre bort om ett halvår. Och även om jag självklart vill och hoppas att vi kan fortsätta hålla kontakten, så är det inte samma sak. För jag kommer inte ha någon att smsa eller ringa när jag är kaffesugen och vill prata om livet en eftermiddag en ruskig höstdag. Jag kommer inte ha någon att gå promenader tillsammans med en kväll mitt i veckan för att kunna dela mina tankar och känslor. Jag kommer inte kunna sitta på altanen en ljummen sommarkväll, dricka vin och prata om allt som händer i ens liv.

Var träffar man nya vänner? Hur hittar man den där fina vännen som ställer upp och som alltid finns där? Var finns den där människan som man litar fullt ut på och som man skulle göra vad som helst för?

Eftersom jag pluggat färdigt och det är ungefär en vän som jag lyckats behålla kontakten med därifrån så har hoppet gällande de personerna försvunnit. Och eftersom jag jobbat på mitt jobb i över ett år nu och inte umgåtts med någon av mina kollegor privat så börjar även hoppet där svalna. På gymmet känns det inte riktigt bra heller så jag är inte där så ofta vilket resulterar i att jag troligtvis inte hittar någon vän där heller. Så då undrar jag var man hittar nya vänner? Man kanske skulle testa att bli medlem på en dejtingsida och enbart kryssa i att man söker vänskap (för chansen att man blir tagen på allvar och slipper massa skamlig förslag är väldigt stor... eller inte). 

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Kanske dyker det helt plötsligt bara upp massa fantastiska människor i min närhet. Människor som aldrig flyttar ifrån mig. För det är oftast det som är problemet, alla mina fina och fantastiska vänner är spridda över Sverige. Och jag vill helst ha dem allihop nära, så nära som möjligt, för då skulle jag vara extremt lycklig. Kan man vara så egoistisk att tvinga sina vänner att bo i samma stad som en själv? Troligtvis inte. Ibland önskar jag att Sverige var mindre så man hade närmre till all kärlek som finns där ute. 

Till alla mina vänner, var ni än befinner er: Jag älskar er djupt och innerligt. Ni betyder så mycket mer än vad jag någonsin kommer kunna förklara och visa. Ni är guld och mer än så.

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Livet har rullat på i sin vanliga, lite för snabba, takt. Dagarna har fyllts med jobb, träning, musik, vänner och kärlek. För de som inte vet så har vi dessutom flyttat. Nu bor vi i vår alldeles egna bostadsrätt. Den är makalöst fin och vi har, hör och häpna, både tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin! Lyckan är fulländad som ni förstår.

 

Efter snart två veckor i lägenheten börjar vi komma i ordning på riktigt också. Jag ignorerar de flyttkartonger som står gömda lite varstans och fokuserar på allt vi fått packat upp och att vi hunnit få lite myskänsla redan. 

Det märks skillnad på att äga sin bostad och att bara hyra. Man är mer rädd om lägenheten nu och dessutom är det roligare att inreda och leta efter rätt möbler till lägenheten. Nästa steg blir att hitta en soffa och efter det kan vi börja pussla ihop vårt vardagsrum. Och så ska vi få hembesök av en markis- och persienn-säljare imorgon som ska hjälpa oss välja rätt i hela den djungeln (tro mig, det är en djungel!). 

 

Sitter för tillfället och avnjuter en drink och kikar ut genom fönstret då och då. Jag kan skymta Nissan bara ett stenkast bort och av någon anledning är det rogivande och avslappnande. Här känner jag mig hemma på riktigt, omgiven av våra prylar och pinaler, mina livskraftiga tomatplantor (råkade visst plantera ett tjugotal...) och känslan av nytt och gemensamt. Ett kärleksfullt hem med andra ord.

Hoppas just du har en fantastisk fredag som spenderas just så som du vill.

 

Kram & Kärlek

Idag skiner solen och det är nästan så man vågar ge sig på att ha vårkänslor. Jag har balkongdörren öppen utan att frysa fötterna av mig plus att jag målat mina naglar påsk-gula, det spär på vårkänslorna ännu mer. Känns lite galet att det är påsk redan nästa vecka och att man dessutom ska vrida fram klockan. Vart tar tiden vägen?

 

Kan fortfarande inte riktigt förstå att vi flyttar till en helt ny lägenhet (som dessutom kommer vara bara våran) om bara 34 dagar. 34 dagar! Innan dess ska det hinnas med att fira påsk, en helg till Köpenhamn med föräldrarna x2, hjälpa till att sätta upp nya husvagnen i Tylösand (då är det verkligen vår!) och diverse annat. Det kommer bli fantastiskt när vi väl är på plats och jag känner på mig att jag kommer trivas alldeles utomordentligt bra på nya stället. Hur skulle man inte kunna göra det när man har egen tvättmaskin, klädkammare plus en frys som går från golv till tak (nästan)! Den här våren kommer som ni förstår troligtvis bli oslagbar.

 

Och på tal om oslagbar så har jag fortfarande varit duktig coh hållt mitt träningsmål. OCH jag anmälde mig till Vårruset (jag var farligt nära att fega ur och strunta i det men eftersom jag är anmäld tillsammans med en grupp kollegor är jag så illa tvungen att ställa upp eftersom man inte vill visa sin dåliga karaktär). Så jag känner mig oslagbar fysiskt och psykiskt. I'm awesome!

 

Kram & Kärlek

 

 

Det här med disciplin är inte alltid så enkelt. Jag är en sån person som kan bestämma mig för en sak och gå omkring och tagga och peppa mig själv i tankarna. Som exempel fick jag för några månader sedan för mig att jag SKA springa Vårruset detta året. Det är 5 km och målet är under 30 minuter. Då gick jag i flera veckor och taggade och tänkte att jag ska ta minst ett löppass i vecka i gymmet och så småningom utomhus för att öva upp min kondition. Nu har jag helt svalnat. Jag försöker komma på bra undanflykter för att inte springa Vårruset (det är jobbigt, det är tråkigt, det kommer vara så mycket folk så det ändå inte går att springa, det är onödigt att betala för att springa, det är inte min grej att springa osv osv). Ingen av mina undanflykter är egentligen rättfärdigad, det är helt enkelt en tanke min hjärna kommer fram med för att jag ska känna att det är okej att inte springa Vårruset.

 

Samma sak kan gälla när jag bestämt mig för att vara nyttig och försöka tajta till kroppen genom fler och intensivare träningspass. Då dyker de där undanflykts-tankarna upp.

Hur gör man för att mota bort de tankarna? Hur gör man för att ta sig i kragen och faktiskt ta sig till gymmet? Hur gör man för att inte äta den där oerhört goda och välsmakande chokladkakan eller efterrätten? Hur skaffar man sig självdisciplin?

 

Jag vet inte mer än att ibland lyckas jag motstå, ibland lyckas jag låta bli att falla för mina svaga undanflykter. Det värsta att tänka i en sådan situation är "men det har varit en så jobbig/lång/regnig/trött dag så jag är faktiskt värd chokladen/kakan/vilan". Någon gång är det självklart okej att tänka så men inte varje gång, varje dag.

Ibland kanske man till och med måste tvinga sig själv till gymmet. Innerst inne vet man att det alltid känns bättre efteråt och den nöjda tillfredsställelsen är värd så mycket mer än "det är så synd om mig"-känslan.

Man får göra det bästa med vad man har och försöka disponera tiden så den räcker till allting man vill göra utan att ge avkall på sitt välmående.

 

Bara några funderingar såhär en regnig måndagskväll (jag lyckades motstå sötsaks-frestelserna idag men jag orkade inte ta mig till gymmet vilket är den bistra sanningen).

 

Kram & Kärlek

En välkänd text som är tänkvärd och en tröst i svåra stunder. 

 

 

Kram & Kärlek

Oj vad tiden går fort! Det har redan gått elva dagar på det nya året. Fast samtidigt känns det på något vis som om det varit 2013 hur länge som helst (förutom att jag fortfarande skriver 2012 av ren vana). Det var skönt att ha semester över jul och nyår men det är skönt att ha rutin på sitt liv igen.

Har förutom arbete och träning även kommit igång med musikkåren igen. Satt tidigare idag och planerade in (planerings-freaket i mig riktigt njöt) alla preliminära konserter och rep-tillfällen i min almanacka. Det var med förväntan och längtan. Om allt går som det ska blir det höstkonsert för allmänheten i både Halmstad och Kungsbacka vilket i så fall kan komma att bli en av årets höjdpunkter. Jag älskar att spela för publik och gärna en stor sådan (högvakten i Stockholm var ett ypperligt bra exempel på sådant tillfälle när adrenalinet flödar och leendet inte går att hejda). Så i musikväg kan detta året ha en hel del att bjuda på.

 

Resterande av kvällen får bli lugn och avslappnad. Ska snart belägra sängen (sambon är ute på vift på stan så jag har hela sängen för mig själv) och glo på tv/film tills jag inte orkar mer. Ljuvliga fredag!

 

Kram & Kärlek

Har suttit och satt upp mål för min kommande träning och hälsa. Jag försökte göra det så enkelt så möjligt och dela upp mitt huvudmål i flera små delmål, det känns som att det blir lättare att nå målet ifall man har några etapper på vägen.

Ett av dessa delmålen är att träna två gånger i veckan. Jag tycker spontant att det låter lite, men om man tänker på att det är heltidsarbete som gäller nu, plus musikkåren en gång i veckan och vardagen som ska skötas så är det nog bra att sätta det som mål. Ett mål ska trots allt kunna uppfyllas. Sen om det visar sig att jag tränar tre eller till och med fyra gånger någon vecka, då är det en bonus!

Nu väntar jag mest på att Michelle är tillbaka i gymmet igen så jag har någon rolig att träna tillsammans med. Är lite segt att hänga i gymmet ensam...

 

Nu ska jag kolla runt internet på jakt efter goda och bra vardagsrecept. Här ska det tas tag ordentligt i saker och ting!

Kram & Kärlek

Nu är det inte många dagar kvar på år 2012. Detta året har varit fullt av händelser och upplevelser utöver det vanliga. Några av de största sakerna som hände mig under årets gång var följande:

• Jag tog examen efter tre års högskolestudier. Nu har jag en fil. kand. i miljövetenskap. 
• Jag fick provanställning på WSP i Halmstad som ledde till en tillsvidareanställning.
• Jag gick högvakten på Kungliga Slottet i Stockholm med musikkåren, en känsla som inte går att beskriva i ord. Mäktigt är det närmsta jag kommer.
• Jag träffade Erik som inte bara blivit min närmsta vän och en underbar pojkvän, utan även min sambo. Livet som sambo är fantastiskt för man kan handla dubbelt så mycket mat (känslan av tillfredsställelse som infinner sig när kyl och frys är fulla händer oftare än när man bor ensam). 
• Jag har fått tillbringa ett helt år tillsammans med familj och alla makalöst fina människor jag har i mitt liv.

Sitter för tillfället i soffan och myser lite med adventsljusstakarna tända i fönstrena och kaffesmak som dröjer sig kvar i munnen. Har precis slagit in några julklappar och som vanligt blev det inte alls lika snyggt som jag hade tänkt mig (varför ska det vara så svårt att få det snyggt??).

Är tillfällig gräsänka då min sambo är på väg hem från Malmö. Imorgon är det den 30/11. Kanske inget speciellt datum.Fast imorgon, för sex månader sen (alltså den 30/5) så förändrades mitt liv.

 

Jag hade skrivit omtenta på dagen och sedan mest firat att jag äntligen var färdig med skolan och plugget. Sent på kvällen fick jag en fråga från en kille jag mailväxlat med om jag ville följa med på promenad. Klockan var egentligen lite mycket men det var tidig sommar och jag ville väldigt gärna träffa honom så jag sa ja. Och vi bestämde oss för att träffas på Nyhems torg, utanför Netto. Självklart kom jag först och där stod jag, med fjärilarna i magen, och visste inte var jag skulle titta. Och precis när jag började bli nervös/småirriterad över att han inte dök upp så kom han gående mot mig.

Jag vet inte om jag visste direkt att det var Han. Men jag vet nu att det är Han. Efter en flera timmars lång promenad som mest gick runt runt runt kvarteret så fortsatte kvällen i hans lägenhet där han visade mig ett youtube-klipp om gasplaneten och en kvinna som stickade som en galning. Inte alls särskilt betydelsefullt men ändå minns jag det. För den kvällen träffade jag Erik. Och jag vet inte vad eller var jag skulle vara idag utan honom.

Han får mig att le bara vid tanken på honom.

Han får mig att bli glad när jag är nere.

Han får mig att bli lycklig.

 

Sex månader av mitt liv har jag spenderat med honom. Och jag ser fram emot att få spendera ännu mer tid tillsammans med honom.

 

Kärlek

Idag har inte varit världens bästa måndag precis. Bortsett från att vädret varit grått och trist så har arbetsdagen inte varit särskilt givande med mestadels strul som fördärvat mina planer. Hade bokat in mig på en timmes Crosstraining (stenhård cirkelträning för den som inte vet) och har ända sedan tidig morgon gått och velat fram och tillbaka i tankarna på huruvida jag ska träna eller inte. Mestadels lutade det åt att inte träna utan istället stanna hemma, städa lite och sen bara vila.

Men, hör och häpna, jag var så oerhört duktig (ja, jag skryter om mig själv) så jag masade mig till det där passet och utförde det med bravur! Så nu är jag fullständigt slut i kroppen, men ack så skönt! Och för tillfället står min fina sambo och lagar middag medan jag skriver dessa orden. 

Förresten... Jag hann städa innan passet plus att jag gick och slängde sopor. Man kan bara man vill, ibland behöver man bara en spark i ändan!

Nu - mat!!

Kärlek