WBM

Denna lördagskvällen var alldeles fenomenal. Det var nämligen ett härligt gäng tjejer här som jag lärde känna genom jobbet på högskolebiblioteket. Vi brukar ses lite då och då och det är alltid lika trevligt. Det jobbigaste med just kvällens träff var dock att en av dessa tjejerna ska flytta till Stockholm om mindre än en vecka. Och det är inte vilken tjej som helst utan det är min älskade Sawsen. Jag har bara känt henne i något år men från första stunden vi sågs så har hon förgyllt mitt liv. Det fanns en tid när vi umgicks titt som tätt och såg på film, åt nachotallrikar i överflöd och flummade. Det har funnits dagar när allting har varit kaos och tårar och ljuset har känts långt borta men då har hon funnits där med ord, kramar och kärlek. Alltid har jag vetat att hon funnits där, inte längre bort än ett sms eller telefonsamtal. Och att en sån ovärderlig vän ska flytta till Stockholm, det kan jag knappt tänka på. Jag är tacksam för att det "bara" är Stockholm och inte en annan del av världen, men hade jag fått bestämma så hade hon varit kvar i Halmstad. Nära mig. För det blir inte samma sak när någon bor sådär 500 km bort.

 

Jag tycker inte om att några av mina finaste vänner inte är kvar i Halmstad längre. På så sätt så är det plågsamt att älska sina vänner, för man kan inte tvinga dem att bo kvar i samma stad som en själv bara för att man vill ha dem nära. Jag vet att det är bra att ha vänner utspridda i Sverige för då har man en anledning att åka bort då och då och se nya ställen. Men jag vill se mina vänner och inget annat, och jag vill kunna träffa dem när jag har lust. För även om det är jättekul att vara i Stockholm så kan man inte åka dit på en lunch eller för att få en kram när det behövs som mest. Och att Stockholm ska få inneha en av de finaste människorna jag någonsin träffat, det känns bara orättvist. För den fina människan hör hemma i Halmstad, hos mig. Jag kommer sakna men innerst inne är jag oändligt tacksam för att jag lärt känna dig Sawsen. Du är guld och mer än så.