WBM

Om jag blir arg och sur när jag blir gammal så snälla skjut mig!

Jag har full förståelse för att man kan ha en dålig dag eller att man haft ett tufft liv och kanske inte är överdrivet kärvänlig eller social mot allt och alla när man blir äldre. Men man kan väl åtminstone behandla folk med respekt?

 

Bakgrunden till min tillfälliga aggression mot arga gamlingar är att jag gör en brunnsinventering på jobbet. Det vill säga jag ringer runt till folk som har fastigheter med brunnar inom ett visst område för att först lokalisera deras brunnar och i ett nästa steg ska jag ut och mäta grundvattennivåer och lite annat.

Så jag ringer helt enkelt för att ställa några snabba frågor om brunnen och fråga om det är okej att jag kommer ut och gör mina mätningar. Och då kommer vi till denna gubben.

Första gången jag ringde honom så var han sur. Jag kommer ihåg det men dum som jag var hade jag inte noterat vem det var så jag var inte förberedd när jag nu ringde honom igen. Jag skulle bara fråga om det var okej att jag kommer ut i nästa vecka och mäter. Men då tog det hus i helvete och han blev arg för tydligen skulle jag kasta ner skit i hans brunn så han inte kunde dricka vattnet (vilket jag inte ens visste själv att jag skulle göra för jag trodde att jag bara skulle mäta lite nivåer, men säger han det så har han väl rätt...)

Och han malde på som bara den och försökte få ut information om vilka aspekter vi ska ta med i vår utvärdering och det är väl klart som fan att växterna påverkas om dom inte har lika mycket vatten att ta upp och här kommer jag och tror att jag är någonting när jag egentligen bara är en "kasta-ner-skit-i-folks-brunnar"-person. 

 

Jag vet att man inte ska ta det personligt men jag blev ändå ledsen. Varför måste man bemöta människor på ett sådant sätt? Jag förstår att han inte vill ha sinande vatten i sin brunn men det är därför jag ska ut och göra mätningar, för att ta reda på om brunnarna påverkas eller inte. Så han kan väl åtminstone försöka förstå att det inte är jag som är boven i dramat och att jag verkligen inte ska kasta skit i hans brunn (även om jag är något lockad att göra det efter telefonsamtalet). 

Så snälla, låt mig inte bli gammal och sur och grinig. Jag vill bemöta mina medmänniskor med respekt och omtanke. 

 

Kärlek

Jag saknar min Sandy. Mitt hjärta ropar efter att få umgås med henne. Hon är en helt fantastisk människa som ger så mycket av sig själv till alla runt omkring. Hennes fnitter är bland de vackraste man kan höra och hennes kramar är magi. Att sitta och dricka kaffe och prata om killar, mode, folk eller vad det nu än råkar bli, det är meningen med livet. Att få andas in denna fina kvinnans doft (ja, hon doftar alltid gott!) och njuta av hennes vackra uppenbarelse (ja, hon är alltid vacker och klär sig alltid fräckt, snyggt och färgglatt!) det är kärlek.

Jag önskar att hon själv kunde se sin förmåga. Att hon själv kunde uppskatta sin skönhet. Att hon kunde älska sig själv som jag älskar henne. För jag älskar henne hiskeligt mycket.
Sandy - du är unik!

 

Idag är det söndag och vädret är grått och trist. Jag känner mig själv ganska grå och trist idag.

Åkte förbi min gamla lägenhet och ett litet hugg av saknad kom för mig. Alla stunder med fina vänner som spenderats där. All kärlek som getts och tagits emot på 29 kvm utav folk som jag älskar mer än allt annat. Och det bästa av allt med lägenheten var att den kändes som min. Den var inredd med saker som jag valt och det var fullt av minnen, foton och kärlek överallt. Precis som jag ville ha det. Det var min lägenhet helt enkelt. Just nu skulle jag vilja ha den tillbaka. 

 

Kärlek

Idag tänker jag på det där med styrka. Det finns olika former av styrka, fysisk och psykisk. För mig är båda delarna viktiga. Det räcker inte att jag är psykiskt stark ifall min kropp är svag. Och det hjälper inte att vara fysisk stark ifall mitt huvud säger nej.

Mitt mål är att bli starkare fysiskt. Och för att kunna bli det måste jag även bli starkare psyiskt. Jag måste kunna säga till mig själv att jag visst klarar av att lyfta tio kilo tyngre än jag gjorde förra gången, eller att jag självklart kan göra djupare knäböj eftersom jag är stark. För om jag säger till mig själv tillräckligt många gånger att jag kan och ska klara av det, då kommer jag klara av det. Och då kommer jag sakta men säkert bli starkare på alla sätt och vis. 

 

Jag är laddad för att börja träna regelbundet igen. Dock har jag en paus fram till förste november (bortsett från några PT-timmar som ska tryckas in) och under den här pausen ska jag peppa mig själv. Ladda hjärnan med energi, så att det riktigt kliar i fingrar och kroppen att få springa/styrketräna/boxas/utmana mig själv. Det är viktigt att ha motivation och glädje över att gå till gymmet för då är det inte bortkastad tid utan en investering. För det är trots allt vad det handlar om - att investera i sig själv och sin framtid. 

 

Kärlek!

Idag har jag investerat i mig själv. Jag har nämligen köpt ett träningskort på Sats. Det känns lite som att vara otrogen när man byter gym, men jag har ingen lust att vara kvar på ett gym där merparten av medlemmarna är studenter och dessutom är bästa passet borta sen sommaren. Så då fick det bli Sats. Den största fördelen är att det är oerhört nära. Jag kan gå dit i träningskläderna och även om det regnar så blir jag inte blöt. Fantastiskt ju! Dessutom finns Michelle där också, det väger också tungt (inte för att hon är tjock utan för att hon gör träningen rolig förstås).

Då ska man bara försöka komma på något bra mål att ha med sin träning. Det känns lite mer peppande och roligare att gå till gymmet ifall man har ett mål. Mitt främsta mål är förstås att må bra, och det gör jag när jag får boxas och pusha mig själv ett snäpp till.

 

Kärlek

Ibland tänker jag på alla människor som på ett eller annat sätt haft en viktig roll i ens liv. Det kan vara en lärare på högstadiet som gjorde underverk för ens självförtroende. Eller så kan det vara en vän som var en så nära att man inte behövde några ord utan det räckte med att veta att den andre fanns där. Någon man umgicks så mycket med att man var tillsammans med vännen mer än man var med sin egna familj. Eller så kan det vara andra personer som egentligen inte har någon större betydelse men som ändå har gjort något avtryck eller inspirerat till något. 

 

Just idag tänker jag på den där vännen jag hade. Vi var lika på så många sätt men ändå olika. Och vi hade alltid hysteriskt roligt tillsammans. Vi kunde umgås och hitta på saker och på kvällen när man kom hem ringde man för att prata i telefon med varandra i över en timme (ja, det var på den tiden då man faktiskt pratade i telefon med varandra och inte smsade/chattade om allt).

 

 

Det är med sorg i hjärtat som jag inser att vi på något vis vuxit isär. Någon liten händelse för så många år sedan som fick oerhörda konsekvenser, för idag lever vi två skiljda liv. Jag har knappt någon aning om vad som händer henne (utom det som syns på facebook) och hon har förmodligen inte mer koll på mitt liv. Det gör ont att tänka på att man förlorat någon som man trodde var ens bästa vän. Vems fel det var, det vet jag inte och det spelar egentligen ingen roll. Ibland kanske man bara växer isär. 

 

Det jag innerligt hoppas är att jag aldrig ska behöva förlora fler nära vänner. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till ifall jag inte fick köra vilse på väg för att umgås och fnittra med min Sandy. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till ifall jag inte längre kunde få träffa min Sawsen och dricka kaffe och bara mysa och flumma och prata om allt. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till ifall jag inte längre hade mitt "Varbergs-gäng" med helt makalöst fantastiska tjejer. Och alla andra fina vänner som jag inte heller skulle klara mig utan.

Mina vänner är en del av mig och det är mina vänner som får mig att må bra och vara lycklig. Om mina närmsta mår bra, då mår jag bra.

Så snälla, försök stanna kvar i mitt liv för jag vill så väldigt gärna fortsätta vara delaktig i era liv!

Kärlek

Då var man hemma igen efter en helg på hotell i Göteborg. Det blev shopping, badandes i badkar och lite festande. Fick en oerhört snygg och vacker klänning i födelsedagspresent av Erik. Den satt verkligen som en smäck på mig och framhävde mina kurvor på ett magiskt vis. Jag har nog aldrig varit så snygg tidigare men det är väl som Erik sa, att ett plus ett blir två. 

 

Nästa sommar kommer det förmodligen bli tillfälle att bära denna klänning eftersom det helt plötsligt vimlar av bröllop som jag är bjuden på. Så jag måste med andra ord se till att hålla min kropp i samma fina form som den är just nu (kanske till och med lite bättre) fram till sommaren 2013.

Och då kommer vi till mitt dilemma. Vilket gym ska man vara på?

Mitt medlemskap på Idrottscentrum går ut alldeles snart och där känner jag ingen större lust att vara kvar längre. Så antingen Sats eller Actic tror jag.  

Jag är peppad att träna och svettas och flåsa i höst och få den där underbart goa kicken efteråt. Passande nog ska jag snart iväg och köra en timme med min härliga PT. Kommer säkert som vanligt ha dödens träningsvärk imorgon men det är förmodligen den skönaste formen av smärta så om jag måste välja väljer jag den!

 

Kärlek