WBM

Idag var det dags att ta farväl av mina kängor. Det är många roliga, galna, tuffa och kämpiga stunder jag haft med mina kängor. Dom har tagit mig fram och tillbaka, och fram igen.

Jag trodde naivt att vi skulle få gå högvakten tillsammans men efter helgens marschträning klarade dom inte mer.

Jag såg det inte komma. Eller kanske visste jag innerst inne, bara det att jag ignorerat det faktum att mina älskade kängor föll sönder mitt framför mina ögon. Ibland är det lättare att titta åt andra hållet än att se sanningen i vitögat.

Jag minns alla kvällar vi haft tillsammans, jag och mina kängor. Alla stunder när jag varsamt smort in dom för att sedan kärleksfullt borsta, torka och gnida dom. Mina fina kängor.

Idag var det dock dags att ta farväl och det var med sorg i hjärtat som jag cyklade barfota hem från regementet.

Tack och farväl mina fantastiska kängor!